Som Lungcancer, men i ögat

Blä, idag har jag jobbat en hel jobbig dag med feber och konstant huvudvärk. Som grädde på moset kände sig min kära arbetskamrat lite småsjuk. Räknade ut hur mkt han skulle förlora på att vara hemma resten av veckan och sa sedan glatt att han skulle gå och säga att han inte mådde så bra, en lusing skulle han ha! Men jag härdade ut. Det är trots allt bara tre dagar kvar nu, det överlever jag. Eftersom jag inte kan spendera den här kvällen på det ultimata sättet när man mår såhär - Ihopkurad i soffan under en filt med världens bästa så får jag nöja mig med att ligga och dricka te med gamle gode Nick Cave och klura på vad jag ska köpa för reselitteratur. Any suggestions?

Japp, undergången verkar komma innan 2012 ändå.
 För så många tecken på att apokalypsen står i farstun som man har sett dom senaste åren måste betyda nånting och i såfall måste detta vara sista spiken i moder jords-kista,
Artister som samplar TOTO!




Känner ni inte dom fyra hästarnas andedräkt i nacken när ni hör det där?

När man jobbar där jag jobbar finns det ganska många stora irritationsmoment, så många att om jag började skriva om dom så skulle det inte bli så mkt annat att läsa här. Jag väljer därför att fokusera på dom små sakerna som sakta driver en till vansinne, saker man hör på radion till exempel. En sak jag har stört mig på en längre tid nu är faktiskt Eskilstunas egen lilla stolthet Jocke Berg. Han har nämligen gett sig på den gamla Olle Ljungström-låten Nåt för dom som väntar, tolkningen i sig är det väl inget större fel på, lite väl gnällig på det där sättet som bara Jocke kan gnälla. MEN sättet han uttalar ordet spädbarn i låten stör mig något så fruktansvärt mkt [SPÄÄERDBARN] att jag kokar över litegrann  varje gång den spelas och det är några gånger om dagen. Tvi vale!  See for yourself:





Tack och bock.

Jag borde egentligen skriva ett bittert inlägg om nånting men jag får inte riktigt fram orden till det. Jag är nog helt enkelt för glad.  Imorgon får jag äntligen åka hem och träffa världens finaste igen.
Man är nästan som ett barn på julafton på jobbet på fredagar och mina närmaste arbetskamrater undrar vad det är för fel på mig, då borde det plötsligt bli en otroligt Ostig musikalscen där jag dansar runt bland träbalk och stämp och sjunger fredagens ständiga soundtrack. Fridays im in love av the Cure såklart. Det skulle vara en syn för gudarna det!








Nanananaa snart är det fredag!

Jahaja jag gör väl ett försök att väcka liv i den här gamla gäddan igen då. Den här gången ska jag dock försöka fokusera på annat än gnäll och självömkan, men självklart kommer jag gnälla ibland. Nu blir det mer tips om saker som man måste gilla eller saker man måste göra, anekdoter från en arbetsplats som får pang i bygget att likna kommunhuset och en lagom stor mängd galla spydd över saker som förtjänar det, Helena Bergström och pulvermos t ex.


Beam me up, Scotty.